Noveller

Förutom böcker skriver jag även noveller. Ibland långa, ibland korta. På denna sida kommer ni kunna läsa några av dem.

Trick or treat - en halloweenstory

Vi hade samlat mod till oss och klätt ut oss till skelett, häxa och ... eh, vad Matti egentligen skulle föreställa visste nog bara han själv. Men jag och Bim var i alla fall ganska läskiga. Även om vi egentligen var för gamla för att gå trick or treat. Femtonåringar sysslade inte med sådant. Det visste vi alla, men femtonåringar var uttråkade. Speciellt i den här hålan till stad. Så vi hade halvt på skämt och halvt på allvar bestämt oss för att köra.

   Min ryggsäck var fulladdad med ägg, till Bims stora irritation. Hon blev vegan för exakt två dagar och tre timmar sedan. Dagen dessförinnan hade hon svullat i ett fettdrypande revbensspjäll ...

   ”Hörni, ska vi börja hos kråkslottsgubben?” Matti skrynklade ihop ansiktet i en så ful grimas han bara kunde.

   ”Sorry, du ser bara ut som en söt hundvalp”, sa Bim och lutade huvudet på sned. Fladdrade lite med ögonfransarna. ”Men klart vi ska dit!” Hon la armen under min och jag krokade fast min i Mattis. Sedan gick vi på rad, gjorde små töntiga skutt på vägen. Skrek ”bu!” till några småungar som gick med sina föräldrar. Åt andra hållet.

   ”Ser ni, bara vi som vågar oss dit”, sa jag och pekade med ett låtsat skakigt finger mot kråkslottet. Det låg öde, nästan som slukat av mörkret. Gatlyktorna på trottoaren utanför var antingen sönderslagna eller tillfälligt ur funktion av andra anledningar. Och hade så varit så länge jag bott här. Vilket betydde minst femton år.

   Vi kom fram till grinden, stannade upp för ett ögonblick och tittade bort mot det stora huset. Det såg ut att huka sig i blåsten, som ett eget levande väsen. Snett och vint av ålder med silvertejp över rutorna där de spruckit, fönsterskydd på sned och flagande färg. Det sista visste jag för att jag fascinerats av huset så länge jag kunde minnas, och gick förbi minst en gång i veckan bara för att titta. Känna knäskålarna skallra så där lite lagom.

   Den höga grinden var av typen med spjutliknande spetsar som stack upp där två stänger förenades i en. Givetvis var den rostig och klädd med så mycket spindelväv att en oinvigd lätt skulle ta det för en medveten halloweenpyntning. Men vi visste alla bättre. Gubben som bodde där lämnade sällan huset. Inte ens för att höst- eller vårröja trädgården.

   ”Kom då”, sa jag när vi stått och glott för länge. Jag la handen på klykan, lyfte upp den och sköt grinden framför mig. Försökte i alla fall. I bästa fall hade jag lyckats rubba den en centimeter, men förmodligen inte ens det.

   ”Går det inte?” Bims ögonbryn blev till ett över näsan.

   ”Ser det ut så?”

   ”Kanske lite häxbrygd kan hjälpa”, sa hon och fnissade när hon halade upp en gammal Loka-flaska som på riktigt innehöll värsta häxbrygden. Pappa skulle aldrig märka något. En skvätt här och en skvätt där. Det var bombsäkert!

   ”Eller så öppnas den utåt”, sa Matti och gjorde en bugande gest framför den öppna grinden.

   ”Va? Hur gjorde du det där?” fnissade jag samtidigt som jag svalde en alldeles för stor klunk av spriten. Hälften for ut i ytterligare en fnissning och sprutade rakt över Mattis ansikte.

   ”Fräscht ...” Han drog handen över ögonen och blängde på mig.

   Med ett flin som omöjligt gick att dämpa klappade jag händerna.

   ”Så där ja, nu snackar vi skräckmålning! Du ser ju ut som en zombie nu. Snyggt!”

   Bim flinade också, men var klok nog att hålla både tunga och händer i styr.

   Utan ett ord vände sig Matti om och började gå, svarade genom att höja armen och ge mig fingret. Jag ryckte på axlarna och skyndade ikapp honom, skulle just säga något mer när han satte handen över min mun.

   ”Sch, vi ska väl inte förvarna gubben att vi är på väg?”

   Bim gled förbi oss, försvann ut i skuggorna – vilket egentligen innefattade hela trädgården med tanke på den bristfälliga gatubelysningen. Inifrån huset lyste det bara i källaren, en liten fladdrande låga. Konstigt med tanke på att klockan inte ens var nio. Inte kunde han väl ha lagt sig redan?

   ”Bim”, väste jag och vinkade åt henne att komma. Sedan gick jag raka vägen mot farstukvisten där taket för länge sedan vittrat sönder. Liksom trappan. Jag stannade till, lyste på den med min mobiltelefon för att försöka hitta en säker väg upp. Ingen av brädorna såg helt intakt ut, men vissa såg åtminstone bättre ut än andra.

   På lätta fötter, så lätta det nu gick när man druckit häxbrygd, tog jag de första stegen. Grimaserade när en bräda knarrade till och sviktade oroväckande under min tyngd. Snabbt satte jag nästa fot på steget ovanför. När det varken knarrade eller hotade att ge vika släppte jag ut andetaget jag inte vetat att jag hållit.

   Nästa andetag tog jag inte förrän vi alla nått hela vägen upp utan missöden. Ett ögonblick stod vi alldeles tysta, som om vi väntade på något. Var det på mig? Jag stod närmast dörrklockan. Efter en hastig blick på den la jag pekfingret mot den rostiga, lilla runda knappen.

   ”Vi kan fortfarande ångra oss.” Mattis röst var så tunn att den fladdrade iväg i höstvindarna.

   ”Var inte så feg”, sa Bim. Hennes röst hård och kantig, men inte tillräckligt för att dölja darret därunder.

   Fortfarande med fingret mot dörrklockan tvekade jag, tyckte mig höra en dov duns någonstans inifrån. En dov duns och sedan kvävda skrik. Eller så var det vinden som förde dem med sig. Skapade dem i sin virvlande framfart. Fan, den här kvällen höll på att omvandla mig till en jäkla poet.

   En rädd sådan ...

   Jag ringde på klockan. Nu var det gjort. Ingen återvändo.

   Något skymtade till i utkanten av mitt synfält, sedan en lätt kittling mot kinden. Jag snurrade runt. Stirrade rätt in i Mattis mörka ögon.

   ”Vad gör du?”

   ”Inget. Ringde du på?”

   ”Vadå inget?”

   ”Va?” Matti kliade sig i pannan och skakade plågsamt långsamt på huvudet. Och så var det där igen, något som ilade förbi i periferin. Och något som svepte över min kind. Jag såg på Matti, förstod att det inte var han som jävlades med mig. Snodde runt och skulle just skälla ut Bim när ljudet av ett lås som vreds om tycktes få både oss och vinden att tystna.

   Ett klick och sedan ett utdraget gnissel, som om det var evigheter sedan dörren öppnats. Utan förvarning sköt en hand ut och grep tag om min arm. Benhårda fingrar som pressade åt ända tills Bim drämde till dem med en av sina extra skelettarmar.

   ”Släpp henne!”

   Handen försvann in i mörkret igen och ett raspigt andetag var det enda som avslöjade att han ännu var kvar där inne. Andetaget blev till en rosslande hostattack, och efter vad som bara kan ha varit ljudet av en fulladdad spottloska tog han ett litet steg mot oss. Tungt lutad mot en käpp blev han stående där, höljd i lager av mörker. Förutom käppen var ett par urvattnade ögon och hår som glänste i fettdränkta tovor allt som gick att urskilja.

   Vi varken sa något eller rörde på oss. Kunde nog inte. Tystnaden och mörkret som omgav honom var alltför kompakt att bryta. Inte förrän han slog sig själv på kinden och muttrade något om ”jävla kryp” var förtrollningen bruten.

   ”Tr... trick or ...” Matti kom av sig. Leken – skämtet – inte kul längre. Bara helt jäkla fel.

   ”Ungjävlar.” Gubben tog ett snabbt steg framåt och sänkte huvudet i nivå med mitt, drog ännu ett raspigt andetag. Varma pustar av död och sopor fick mig att kväljas och rysa på samma gång. Hans läppar var nariga och en tungspets som sedan länge förlorat sin färg svepte över dem.

   Till slut fann jag mig och backade ett steg, rakt in i mina vänner. Ett brak av något som brast, säkert en av de murkna brädorna, och hans röst igen.

   ”Ge er av. Ni har inget här att hämta. Bara gamla döda råttor och råttgift. Seså, ge er av!” Han fäktade med armarna och föste oss nerför trappan. Inte för att det skulle ha behövts.

   När vi nått den ogrästäckta grusgången stannade han upp och dök ner med händerna i fickorna, grävde runt som om de inte hittade vad han sökte. Grävde allt hetsigare. Men så lugnade de sig, varpå han höjde blicken. Den var tom och brinnande på samma gång. Hans händer började röra sig igen, uppåt denna gång. Men vad de innehöll var det ingen av oss som var särskilt sugen på att se.

   Med benen på ryggen bokstavligen flög vi fram genom den mörka trädgården. Jag snubblade över något, ingen aning vad, tog mig upp och fortsatte mot grinden. Bim och Matti var strax bakom mig. Vi slängde oss ut på trottoaren, sprang mot de belysta delarna av vägen och fortsatte springa. Ända tills vi sprang rakt i famnen på en kvinna i trettioårsåldern.

   ”Shit!” Bims sätt att be om ursäkt på. Mattis var lite mer sofistikerat.

   ”Sorry, vi trodde vi skulle dö”, fick han ur sig mellan de väsande andetagen. Han halade upp sin astmaspray och sög i sig ett par doser medan kvinnan sög i sig, nästan lika djupt, ett bloss på sin cigarett.

   ”Ingen fara”, sa hon och släppte den till marken, trampade på den och gjorde en grimas. ”Ungarna vet inte att jag röker.”

   ”Nähä ...” Jag rynkade pannan, kunde inte låta bli att undra hur gamla de där ungarna var. För inte ens med tuggummit hon stoppade i sig och parfymen hon sprayade över sina kläder, skulle det gå att undgå stanken som lurade under ytan.

  ”Men, ni ser ju alldeles uppskrämda ut”, fortsatte hon. ”Har det hänt något? Ni sa ...” Hennes ögon blev klotrunda och handen började genast fumla med cigarettpaketet, fick upp en ny och stannade halvvägs mot munnen. ”Var ni hos gubben i kråkslottet? Säg inte att ni var det.”

   När ingen svarade stoppade hon tillbaka ciggen i paketet och la händerna på mina axlar.

   ”Var ni det? Varför? Drivs ni av någon störd dödslängtan, eller?”

   ”Vi ville bara pranka honom ...” Orden lät så töntiga. Som om vi verkligen var ett gäng småungar.

   Matti och Bim skruvade på sig vid min sida, men sa inget. Förstod väl att jag redan nått botten med mina ord.

   ”Okej, jag fattar. Ni är unga ... men han!” Hon rätade på sig och skakade på huvudet så att de bruna lockarna stod som en gloria runt hennes magra ansikte. ”Honom prankar man inte. Vet ni, jag råkar vara hans närmaste granne. Jag bor i huset där.” Hennes finger darrade när hon pekade på huset som låg på rätt sida av gatlyktorna, det sista innan förfallet tog vid. Snett mittemot, på andra sidan vägen, låg kråkslottet. Ruskigt nära.

   ”Shit.” Bim igen. Hennes ordförråd verkade ha krymt till detta enda ord.

   ”Ja, shit! Hade vi vetat det när vi flyttade hit så ...” Hon slog armarna om sig och nickade mot kråkslottet. ”Jag har sett och hört ett och annat. Bland annat hans soptunna. Fy fan ...”

   ”Så han går ut då?” sa Matti.

   ”Ja, om natten. Alltid om natten. Jag har lite svårt att sova, då brukar det hjälpa med ett bloss. Och i början visste jag ju inte, men nu gömmer jag mig här, där han inte kan se mig. Men jag ser honom.”

   ”Vad gör han då? Och vad var det med hans soptunna?” All värme häxbrygden bidragit med hade övergett mig. Lämnat bara kyla och ilskna kårar kvar. Och något blött som rann mot ... Fan, äggen! Jag slet av mig ryggsäcken och la handen mot ryggen. Den var alldeles geggig av äggröra. Helvete också!

   Kvinnan höjde på ögonbrynen när Bim och Matti började fnissa, förstod nog att hennes ord snart skulle få dem att abrupt tystna.

   ”Benrester. För stora för att vara från djur. Eller för små. Beroende på hur man ser det. Ni har väl hört om barnen som försvunnit genom åren?

   Det hade vi faktiskt, och vi hade givetvis kommit på våra egna teorier om vad som hänt. Gubben kan ha varit inblandad i några av dem ...

   ”Fan!” sa jag och kastade en snabb blick över axeln. ”Fan, fan, fan!”

   Matti hakade på, upprepade mina ”fan” tills kvinnan såg på mobilen och avbröt honom:

   ”Jag måste tillbaka till mina barn. Brukar inte lämna dem så här länge.”

   ”Och jag behöver nog gå hem och byta kläder.” Jag drog med handen över ryggen igen och skrynklade ihop ansiktet i en grimas.

   ”Lova mig nu att ni i fortsättningen håller er långt borta från gubben”, sa kvinnan precis innan ett illvrål steg över hustaken. Alla stannade upp och vände blickarna mot kråkslottet. Sedan fylldes kvällen av ännu ett illvrål och ett till. Och sedan ... skratt? Ett gäng ungar dök upp. Troligen inte så unga med tanke på deras längd och svajiga gång. Kanske till och med några av våra klasskamrater.

   ”Förresten”, sa kvinnan, ”jag har knappt haft några besökare ikväll och har en rejäl hög med godis kvar. Tänkte snart gå och lägga mig och bäst är väl att bli av med så mycket som möjligt. Annars kommer ungarna bara käka upp det. Eller jag ...” Hon rullade med ögonen och skrattade, avbröts av ännu ett skrik som letade sig runt kvarteret. Det nästan skar mot mina trumhinnor innan det övergick i något gurglande och dog ut. De där ungarna var inte riktigt kloka.

   ”Shit, jag pissade nästan på mig”, sa Bim när vi följde efter kvinnan, godislystna trots allt. Trots det blöta kletet mot min rygg. Trots rädslan som nästan lamslagit oss. Trots att det inte var därför vi spökat ut oss. Men ett tröstpris var vi väl värda?

   ”Välkomna in i den ständiga röran.” Hon slog upp dörren och släppte förbi oss in bland skor, jackor, vantar och väskor. Allt huller om buller på golvet. Hur många ungar hade hon egentligen?

   ”Eh”, sa Matti och vred på sig. Han drog handen genom det hårt sprayade håret och började ta av sig skorna.

   Jag gav honom en hård knuff. Vi var inte här för att stanna.

   ”Eller?” Han glodde på mig och lät skorna vara på.

   Kvinnan svepte runt i den trånga hallen.

   ”Godiset, vart har det tagit vägen?” Hon kliade sig i nacken. ”Jag kunde svära på att det stod exakt här på bänken när jag gick ...” Ett nytt skrik fick henne att tystna. Alldeles när nu. Från källaren lät det som.

   Små knottror fick håret på mina armar att resa sig upp.

   ”Men vi ... vi behöver ju faktiskt inget godis. Det är okej.” Bim backade mot ytterdörren, trampade mig på tårna och famlade efter dörrhandtaget. I periferin såg jag hur hon tryckte ner det och stötte axeln mot dörren. Inget. Det var låst.

   ”Åh, blev ni rädda?” Kvinnan skrattade till och trängde sig förbi oss, vred om låset och öppnade dörren. ”Den låser sig själv. Se”, sa hon och stängde den. Ett klick hördes. ”Men skriket, det är bara mina ungar som skiter i vad jag säger och kollar på skräck när de borde sova.” Hennes röst blev med ens sävlig, nästan urlakad. När hon såg på oss speglades allt det där i hennes vattniga blick. ”De lyssnar aldrig på mig. Och det är väl där godisskålen är också. I källaren.”

   Bim lät axlarna sjunka samtidigt som hon andades ut. Bara Matti stod stel, nästan som på språng.

   ”Ey, ungar! Vad har jag sagt om att sitta uppe sent och glo på skräck?”

   Ett svagt stön och sedan låga röster som mumlade.

   ”Förresten, ni kanske känner dem.” Kvinnans ögon smalnade när hon såg på oss, en i taget. ”Eller så är ni ett par år äldre. Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag är en dålig mamma som inte har pli på mina ungar. Och det kanske är sant. Men deras far, han ... han orkar inte riktigt med dem, så jag får klara mig själv.” Något mörkt drog över hennes ansikte, fick henne att se gammal ut. Hård. ”Skit samma, häng med ner. Det lär ju dröja innan jag får dem i säng nu.”

   ”Mamma, vem pratar du med?” hördes en barnslig röst från källarrummet. ”Har du varit ute och tjuvrökt nu igen?”

   Kvinnan stannade upp mitt i ett steg och slog ut med armarna, vände sig om och himlade med ögonen.

   ”Nej då, jag tog bara lite frisk luft och så träffade jag på ett gäng som var ute och gick trick or treat. Tänkte ge dem resterna av vårt godis. Om inte ni redan käkat upp det, vill säga.

   ”Men åh ... kan vi inte få ha det i fred? Mamma ...” En mörkare röst, sannolikt från någon i vår ålder. Trots allt.

   ”Kom nu”, sa hon och gick de sista stegen ner, följde trappans skarpa krök och försvann i dunklet som var upplyst enbart av tv:ns skärm.

   Ännu ett skrik fyllde huset och jag kände igen det, visste med säkerhet vilken film de tittade på: Alla helgons blodiga natt. Den från 1978. Gammal, men odödlig. Och strikt förbjuden av min mamma ...

   Jag skyndade efter henne, taggad att få se lite blod. Bim var uppenbarligen lika taggad, för hon nästan armbågade sig förbi mig. När trappan svängde kastade jag en blick upp mot Matti. Han hade inte rört sig ur fläcken, såg nästan förstenad ut där han stod i skokaoset. Bara ögonens irrande avslöjade honom.

   ”Sisten ner är en loser”, försökte jag. Fortfarande inget. ”Men kom igen då, eller vågar du inte? Rädd för en liten skräckfilm ...”

   Hans blick stannade upp, fäste sig i min. Sedan suckade han och slog ut med armarna. Jag hade vunnit!

   De sista stegen tog jag i ett svep. Landade med en duns på golvet bredvid en stor, mörk och nedsutten soffa. I den satt fyra ungar. En kille och tre tjejer, Bim inräknad. Hon satt längst bort och stirrade på filmen med stora ögon och halvöppen mun. De andra tre, kvinnans barn, låg snarare än satt upp. Killen var definitivt i vår ålder, kanske äldre till och med. Dock ingen jag kände igen. Tjejerna var nog mellan åtta och tio, eller tio och tolv ... Och om det var ljuset från den gamla tjock-tv:n som spelade ett spratt var omöjligt att säga, men de såg ganska bleka och tunna ut. Beniga, med mörka ringar under ögonen. Nästan som om de led av näringsbrist.

   ”Ungarna har legat däckade i influensan orimligt länge”, sa kvinnan som om hon såg vad jag tänkte. Sedan lutade hon sig över soffan, nappade åt sig godisskålen – som såg sorgligt tom ut – och stannade upp alldeles invid sonens öra. Han nickade utan att se på henne, och just när hon rätade på sig fylldes källaren av ett blodisande skri.

   Och ett till.

   Från mig.

   Knappt hann jag tystna förrän något varmt svepte runt min hals. Jag svajade till, tog ett steg tillbaka och var nära att falla över något. Det varma försvann men ersattes av ett hårt grepp om min arm.

   ”Vem är det nu som är rädd för skräckfilm?” Matti såg på mig med ett flin som sträckte sig från öra till öra och flåsade mig sedan i nacken med sin varma, spritluktande andedräkt.

   ”Du kan släppa taget nu”, sa jag och ansträngde mig för att låta lugn. Det gick så där.

   ”Kanske ni borde gå hem.” Kvinnan kom upp bakom mig och gav mig en hastig klapp på axeln innan hon passerade förbi. ”Godiset var tyvärr slut, men jag tror vi har lite kvar i skåpet. Av mitt förråd.” Hon blinkade med ena ögat och försvann upp. ”Så ni inte behöver gå hem tomhänta. Strax tillbaka.”

   ”Hon har rätt”, sa Matti och drog sig mot trappan.

   Sonen vände sig halvt om i soffan.

   ”Vill ni inte se när hon slaktar dem ...” Orden lämnade hans mun med sådan släpig långsamhet att frågan förirrade sig någonstans på vägen. ”Det är liksom det coolaste med allt. Själva essensen av ... livet.”

   Hon? hann jag tänka. Michael Myers är ju ... Ett klick och ett högt dån. Stål mot stål och en vägg som försvann. En tom soffa och ett kvävt kvidande. I vilken ordning vet jag inte, för sekunden därefter blev världen svart.

Jag vaknade av en svidande smärta i handlederna, som om de höll på att sakta gnidas av. Ett monotont mumlande blandades med ljudet av släpande steg. Eller vänta – av steg och släpande kroppar! Min kropp däribland. Nu var det inte bara handlederna som värkte. Huvudet bultade och ryggen ömmade där den dunsade emot det ojämna underlaget jag släpades över. Jag hörde Matti gny från var jag trodde var framför mig, men jag var långt ifrån säker, huvudvärken kapslade in sinnena på ett så elakt sätt.

   Vi måste ta oss härifrån, tänkte jag och tvingade upp ögonen. Det gick orimligt långsamt, som om ögonlocken vore fastklistrade vid varandra, och när jag väl fick upp dem undrade jag om de fortfarande var slutna. Allt var så mörkt, nästan lika mörkt som utanför gubbens hus. Men så vande sig ögonen och jag lyckades urskilja en vägg som övergick i ett lågt, välvt tak och så en vägg till. Så lång ögat kunde nå.

   En tunnel. Vi befann oss i en tunnel! Från hålet i väggen till ...” Jag avslutade aldrig tanken. Visste redan.

   Ett nytt brak så högt att jag ville slå händerna för öronen fick väggarna att vibrera. Eller bara att flytta sig. Vi hade nått slutet på tunneln.

   ”Seså, in med dig”, sa kvinnan som tydligen var den som släpat på mig. Hennes röst verkade ha skalats av, lager för lager, tills bara orden fanns kvar. ”Du med, Kicki. Skynda er. Jag fryser.”

   Hon hade rätt. Det var kallt. Isande kallt. Mest inombords. Jag försökte säga något, men upptäckte att något hårt var pressat mot min mun, förvandlade försöken till veka gnyenden.

   ”Så, ta på er skyddsplasten. Inga spår, glöm inte det.”

Skyddsplast ... Vad ska de göra med oss? Min kropp vaknade till liv, gjorde kopplingen före hjärnan, vred och slingrade sig för att komma loss. En spark i huvudet och allt blev suddigt, luddigt och dimmigt. En ny röst i samma stund jag såg det ensamma ljuset som verkade ha duplicerat sig där det stod och darrade i källarfönstret.

   ”Vilken tid det tog”, sa han. ”Jag trodde nästan att ni hade misslyckats.”

   ”Kära far, det är ju du som lärt mig allt jag kan, inte skulle väl jag misslyckas?”

   ”Och barnen ...”

   ”Våra barn skötte sig exemplariskt. De har ärvt vår talang.”

   Han grymtade till svar. Gubben. Allfadern. Sedan föste han något stort åt sidan, en hylla av något slag. Jag blinkade ett par gånger och försökte skärpa synen. Såg hur mörkret där bakom blixtrade till under skarpa lysrör och avslöjade ett kliniskt vitt rum. Väggar, tak och golv. Allt var vitt. Allt utom inredningen, och resterna av ... någon. Blonda hårtussar, blod. Så mycket blod! Och jag som varit sugen på att se ...

   Det knöt sig i magen, formade sig till en svidande spya som ville ut. Jag knep ihop ögonen, försökte glömma det som redan var klistrat vid min näthinna. Kroppsdelarna, industrirullarna av plast som låg längst in i hörnen, redan utrullade och använda. De vassa krokarna på väggarna, bänkarna med sågar, borrar och andra tillhyggen hängande vid sidorna. Och enorma, rödfläckade kar som stod utställda under varje krok.

   ”Vem börjar vi med?”

   ”Killen”, sa det yngsta barnet med en röst som sedan länge förlorat sin barnslighet.

   Mattis munkavle måste ha tagits av, för han skrek, svor, bönade och grät om vartannat. Till slut var det mest utdragna skrin, så fyllda av plågor att jag knep ihop ögonen än hårdare. Ville inte se. Kunde inte se. Vågade inte se.

Och jag blundar än. Vet att det snart är min tur.