Noveller
Förutom böcker skriver jag även noveller. Ibland långa, ibland korta. På denna sida kommer ni kunna läsa några av dem.
Trick or treat - en halloweenstory
Vi hade samlat mod till oss och klätt ut oss till skelett, häxa och ... eh, vad Matti egentligen skulle föreställa visste nog bara han själv. Men jag och Bim var i alla fall ganska läskiga. Även om vi egentligen var för gamla för att gå trick or treat. Femtonåringar sysslade inte med sådant. Det visste vi alla, men femtonåringar var uttråkade. Speciellt i den här hålan till stad. Så vi hade halvt på skämt och halvt på allvar bestämt oss för att köra.
Min ryggsäck var fulladdad med ägg, till Bims stora irritation. Hon blev vegan för exakt två dagar och tre timmar sedan. Dagen dessförinnan hade hon svullat i ett fettdrypande revbensspjäll ...
”Hörni, ska vi börja hos kråkslottsgubben?” Matti skrynklade ihop ansiktet i en så ful grimas han bara kunde.
”Sorry, du ser bara ut som en söt hundvalp”, sa Bim och lutade huvudet på sned. Fladdrade lite med ögonfransarna. ”Men klart vi ska dit!” Hon la armen under min och jag krokade fast min i Mattis. Sedan gick vi på rad, gjorde små töntiga skutt på vägen. Skrek ”bu!” till några småungar som gick med sina föräldrar. Åt andra hållet.
”Ser ni, bara vi som vågar oss dit”, sa jag och pekade med ett låtsat skakigt finger mot kråkslottet. Det låg öde, nästan som slukat av mörkret. Gatlyktorna på trottoaren utanför var antingen sönderslagna eller tillfälligt ur funktion av andra anledningar. Och hade så varit så länge jag bott här. Vilket betydde minst femton år.
Vi kom fram till grinden, stannade upp för ett ögonblick och tittade bort mot det stora huset. Det såg ut att huka sig i blåsten, som ett eget levande väsen. Snett och vint av ålder med silvertejp över rutorna där de spruckit, fönsterskydd på sned och flagande färg. Det sista visste jag för att jag fascinerats av huset så länge jag kunde minnas, och gick förbi minst en gång i veckan bara för att titta. Känna knäskålarna skallra så där lite lagom.
Den höga grinden var av typen med spjutliknande spetsar som stack upp där två stänger förenades i en. Givetvis var den rostig och klädd med så mycket spindelväv att en oinvigd lätt skulle ta det för en medveten halloweenpyntning. Men vi visste alla bättre. Gubben som bodde där lämnade sällan huset. Inte ens för att höst- eller vårröja trädgården.
”Kom då”, sa jag när vi stått och glott för länge. Jag la handen på klykan, lyfte upp den och sköt grinden framför mig. Försökte i alla fall. I bästa fall hade jag lyckats rubba den en centimeter, men förmodligen inte ens det.
”Går det inte?” Bims ögonbryn blev till ett över näsan.
”Ser det ut så?”
”Kanske lite häxbrygd kan hjälpa”, sa hon och fnissade när hon halade upp en gammal Loka-flaska som på riktigt innehöll värsta häxbrygden. Pappa skulle aldrig märka något. En skvätt här och en skvätt där. Det var bombsäkert!
”Eller så öppnas den utåt”, sa Matti och gjorde en bugande gest framför den öppna grinden.
”Va? Hur gjorde du det där?” fnissade jag samtidigt som jag svalde en alldeles för stor klunk av spriten. Hälften for ut i ytterligare en fnissning och sprutade rakt över Mattis ansikte.
”Fräscht ...” Han drog handen över ögonen och blängde på mig.
Med ett flin som omöjligt gick att dämpa klappade jag händerna.
”Så där ja, nu snackar vi skräckmålning! Du ser ju ut som en zombie nu. Snyggt!”
Bim flinade också, men var klok nog att hålla både tunga och händer i styr.
Utan ett ord vände sig Matti om och började gå, svarade genom att höja armen och ge mig fingret. Jag ryckte på axlarna och skyndade ikapp honom, skulle just säga något mer när han satte handen över min mun.
”Sch, vi ska väl inte förvarna gubben att vi är på väg?”
Bim gled förbi oss, försvann ut i skuggorna – vilket egentligen innefattade hela trädgården med tanke på den bristfälliga gatubelysningen. Inifrån huset lyste det bara i källaren, en liten fladdrande låga. Konstigt med tanke på att klockan inte ens var nio. Inte kunde han väl ha lagt sig redan?
”Bim”, väste jag och vinkade åt henne att komma. Sedan gick jag raka vägen mot farstukvisten där taket för länge sedan vittrat sönder. Liksom trappan. Jag stannade till, lyste på den med min mobiltelefon för att försöka hitta en säker väg upp. Ingen av brädorna såg helt intakt ut, men vissa såg åtminstone bättre ut än andra.
På lätta fötter, så lätta det nu gick när man druckit häxbrygd, tog jag de första stegen. Grimaserade när en bräda knarrade till och sviktade oroväckande under min tyngd. Snabbt satte jag nästa fot på steget ovanför. När det varken knarrade eller hotade att ge vika släppte jag ut andetaget jag inte vetat att jag hållit.
Nästa andetag tog jag inte förrän vi alla nått hela vägen upp utan missöden. Ett ögonblick stod vi alldeles tysta, som om vi väntade på något. Var det på mig? Jag stod närmast dörrklockan. Efter en hastig blick på den la jag pekfingret mot den rostiga, lilla runda knappen.
”Vi kan fortfarande ångra oss.” Mattis röst var så tunn att den fladdrade iväg i höstvindarna.
”Var inte så feg”, sa Bim. Hennes röst hård och kantig, men inte tillräckligt för att dölja darret därunder.
Fortfarande med fingret mot dörrklockan tvekade jag, tyckte mig höra en dov duns någonstans inifrån. En dov duns och sedan kvävda skrik. Eller så var det vinden som förde dem med sig. Skapade dem i sin virvlande framfart. Fan, den här kvällen höll på att omvandla mig till en jäkla poet.
En rädd sådan ...
Jag ringde på klockan. Nu var det gjort. Ingen återvändo.
Något skymtade till i utkanten av mitt synfält, sedan en lätt kittling mot kinden. Jag snurrade runt. Stirrade rätt in i Mattis mörka ögon.
”Vad gör du?”
”Inget. Ringde du på?”
”Vadå inget?”
”Va?” Matti kliade sig i pannan och skakade plågsamt långsamt på huvudet. Och så var det där igen, något som ilade förbi i periferin. Och något som svepte över min kind. Jag såg på Matti, förstod att det inte var han som jävlades med mig. Snodde runt och skulle just skälla ut Bim när ljudet av ett lås som vreds om tycktes få både oss och vinden att tystna.
Ett klick och sedan ett utdraget gnissel, som om det var evigheter sedan dörren öppnats. Utan förvarning sköt en hand ut och grep tag om min arm. Benhårda fingrar som pressade åt ända tills Bim drämde till dem med en av sina extra skelettarmar.
”Släpp henne!”
Handen försvann in i mörkret igen och ett raspigt andetag var det enda som avslöjade att han ännu var kvar där inne. Andetaget blev till en rosslande hostattack, och efter vad som bara kan ha varit ljudet av en fulladdad spottloska tog han ett litet steg mot oss. Tungt lutad mot en käpp blev han stående där, höljd i lager av mörker. Förutom käppen var ett par urvattnade ögon och hår som glänste i fettdränkta tovor allt som gick att urskilja.
Vi varken sa något eller rörde på oss. Kunde nog inte. Tystnaden och mörkret som omgav honom var alltför kompakt att bryta. Inte förrän han slog sig själv på kinden och muttrade något om ”jävla kryp” var förtrollningen bruten.
”Tr... trick or ...” Matti kom av sig. Leken – skämtet – inte kul längre. Bara helt jäkla fel.
”Ungjävlar.” Gubben tog ett snabbt steg framåt och sänkte huvudet i nivå med mitt, drog ännu ett raspigt andetag. Varma pustar av död och sopor fick mig att kväljas och rysa på samma gång. Hans läppar var nariga och en tungspets som sedan länge förlorat sin färg svepte över dem.
Till slut fann jag mig och backade ett steg, rakt in i mina vänner. Ett brak av något som brast, säkert en av de murkna brädorna, och hans röst igen.
”Ge er av. Ni har inget här att hämta. Bara gamla döda råttor och råttgift. Seså, ge er av!” Han fäktade med armarna och föste oss nerför trappan. Inte för att det skulle ha behövts.
När vi nått den ogrästäckta grusgången stannade han upp och dök ner med händerna i fickorna, grävde runt som om de inte hittade vad han sökte. Grävde allt hetsigare. Men så lugnade de sig, varpå han höjde blicken. Den var tom och brinnande på samma gång. Hans händer började röra sig igen, uppåt denna gång. Men vad de innehöll var det ingen av oss som var särskilt sugen på att se.
Med benen på ryggen bokstavligen flög vi fram genom den mörka trädgården. Jag snubblade över något, ingen aning vad, tog mig upp och fortsatte mot grinden. Bim och Matti var strax bakom mig. Vi slängde oss ut på trottoaren, sprang mot de belysta delarna av vägen och fortsatte springa. Ända tills vi sprang rakt i famnen på en kvinna i trettioårsåldern.
”Shit!” Bims sätt att be om ursäkt på. Mattis var lite mer sofistikerat.
”Sorry, vi trodde vi skulle dö”, fick han ur sig mellan de väsande andetagen. Han halade upp sin astmaspray och sög i sig ett par doser medan kvinnan sög i sig, nästan lika djupt, ett bloss på sin cigarett.
”Ingen fara”, sa hon och släppte den till marken, trampade på den och gjorde en grimas. ”Ungarna vet inte att jag röker.”
”Nähä ...” Jag rynkade pannan, kunde inte låta bli att undra hur gamla de där ungarna var. För inte ens med tuggummit hon stoppade i sig och parfymen hon sprayade över sina kläder, skulle det gå att undgå stanken som lurade under ytan.
”Men, ni ser ju alldeles uppskrämda ut”, fortsatte hon. ”Har det hänt något? Ni sa ...” Hennes ögon blev klotrunda och handen började genast fumla med cigarettpaketet, fick upp en ny och stannade halvvägs mot munnen. ”Var ni hos gubben i kråkslottet? Säg inte att ni var det.”
När ingen svarade stoppade hon tillbaka ciggen i paketet och la händerna på mina axlar.
”Var ni det? Varför? Drivs ni av någon störd dödslängtan, eller?”
”Vi ville bara pranka honom ...” Orden lät så töntiga. Som om vi verkligen var ett gäng småungar.
Matti och Bim skruvade på sig vid min sida, men sa inget. Förstod väl att jag redan nått botten med mina ord.
”Okej, jag fattar. Ni är unga ... men han!” Hon rätade på sig och skakade på huvudet så att de bruna lockarna stod som en gloria runt hennes magra ansikte. ”Honom prankar man inte. Vet ni, jag råkar vara hans närmaste granne. Jag bor i huset där.” Hennes finger darrade när hon pekade på huset som låg på rätt sida av gatlyktorna, det sista innan förfallet tog vid. Snett mittemot, på andra sidan vägen, låg kråkslottet. Ruskigt nära.
”Shit.” Bim igen. Hennes ordförråd verkade ha krymt till detta enda ord.
”Ja, shit! Hade vi vetat det när vi flyttade hit så ...” Hon slog armarna om sig och nickade mot kråkslottet. ”Jag har sett och hört ett och annat. Bland annat hans soptunna. Fy fan ...”
”Så han går ut då?” sa Matti.
”Ja, om natten. Alltid om natten. Jag har lite svårt att sova, då brukar det hjälpa med ett bloss. Och i början visste jag ju inte, men nu gömmer jag mig här, där han inte kan se mig. Men jag ser honom.”
”Vad gör han då? Och vad var det med hans soptunna?” All värme häxbrygden bidragit med hade övergett mig. Lämnat bara kyla och ilskna kårar kvar. Och något blött som rann mot ... Fan, äggen! Jag slet av mig ryggsäcken och la handen mot ryggen. Den var alldeles geggig av äggröra. Helvete också!
Kvinnan höjde på ögonbrynen när Bim och Matti började fnissa, förstod nog att hennes ord snart skulle få dem att abrupt tystna.
”Benrester. För stora för att vara från djur. Eller för små. Beroende på hur man ser det. Ni har väl hört om barnen som försvunnit genom åren?
Det hade vi faktiskt, och vi hade givetvis kommit på våra egna teorier om vad som hänt. Gubben kan ha varit inblandad i några av dem ...
”Fan!” sa jag och kastade en snabb blick över axeln. ”Fan, fan, fan!”
Matti hakade på, upprepade mina ”fan” tills kvinnan såg på mobilen och avbröt honom:
”Jag måste tillbaka till mina barn. Brukar inte lämna dem så här länge.”
”Och jag behöver nog gå hem och byta kläder.” Jag drog med handen över ryggen igen och skrynklade ihop ansiktet i en grimas.
”Lova mig nu att ni i fortsättningen håller er långt borta från gubben”, sa kvinnan precis innan ett illvrål steg över hustaken. Alla stannade upp och vände blickarna mot kråkslottet. Sedan fylldes kvällen av ännu ett illvrål och ett till. Och sedan ... skratt? Ett gäng ungar dök upp. Troligen inte så unga med tanke på deras längd och svajiga gång. Kanske till och med några av våra klasskamrater.
”Förresten”, sa kvinnan, ”jag har knappt haft några besökare ikväll och har en rejäl hög med godis kvar. Tänkte snart gå och lägga mig och bäst är väl att bli av med så mycket som möjligt. Annars kommer ungarna bara käka upp det. Eller jag ...” Hon rullade med ögonen och skrattade, avbröts av ännu ett skrik som letade sig runt kvarteret. Det nästan skar mot mina trumhinnor innan det övergick i något gurglande och dog ut. De där ungarna var inte riktigt kloka.
”Shit, jag pissade nästan på mig”, sa Bim när vi följde efter kvinnan, godislystna trots allt. Trots det blöta kletet mot min rygg. Trots rädslan som nästan lamslagit oss. Trots att det inte var därför vi spökat ut oss. Men ett tröstpris var vi väl värda?
”Välkomna in i den ständiga röran.” Hon slog upp dörren och släppte förbi oss in bland skor, jackor, vantar och väskor. Allt huller om buller på golvet. Hur många ungar hade hon egentligen?
”Eh”, sa Matti och vred på sig. Han drog handen genom det hårt sprayade håret och började ta av sig skorna.
Jag gav honom en hård knuff. Vi var inte här för att stanna.
”Eller?” Han glodde på mig och lät skorna vara på.
Kvinnan svepte runt i den trånga hallen.
”Godiset, vart har det tagit vägen?” Hon kliade sig i nacken. ”Jag kunde svära på att det stod exakt här på bänken när jag gick ...” Ett nytt skrik fick henne att tystna. Alldeles när nu. Från källaren lät det som.
Små knottror fick håret på mina armar att resa sig upp.
”Men vi ... vi behöver ju faktiskt inget godis. Det är okej.” Bim backade mot ytterdörren, trampade mig på tårna och famlade efter dörrhandtaget. I periferin såg jag hur hon tryckte ner det och stötte axeln mot dörren. Inget. Det var låst.
”Åh, blev ni rädda?” Kvinnan skrattade till och trängde sig förbi oss, vred om låset och öppnade dörren. ”Den låser sig själv. Se”, sa hon och stängde den. Ett klick hördes. ”Men skriket, det är bara mina ungar som skiter i vad jag säger och kollar på skräck när de borde sova.” Hennes röst blev med ens sävlig, nästan urlakad. När hon såg på oss speglades allt det där i hennes vattniga blick. ”De lyssnar aldrig på mig. Och det är väl där godisskålen är också. I källaren.”
Bim lät axlarna sjunka samtidigt som hon andades ut. Bara Matti stod stel, nästan som på språng.
”Ey, ungar! Vad har jag sagt om att sitta uppe sent och glo på skräck?”
Ett svagt stön och sedan låga röster som mumlade.
”Förresten, ni kanske känner dem.” Kvinnans ögon smalnade när hon såg på oss, en i taget. ”Eller så är ni ett par år äldre. Jaja, jag vet vad ni tänker: att jag är en dålig mamma som inte har pli på mina ungar. Och det kanske är sant. Men deras far, han ... han orkar inte riktigt med dem, så jag får klara mig själv.” Något mörkt drog över hennes ansikte, fick henne att se gammal ut. Hård. ”Skit samma, häng med ner. Det lär ju dröja innan jag får dem i säng nu.”
”Mamma, vem pratar du med?” hördes en barnslig röst från källarrummet. ”Har du varit ute och tjuvrökt nu igen?”
Kvinnan stannade upp mitt i ett steg och slog ut med armarna, vände sig om och himlade med ögonen.
”Nej då, jag tog bara lite frisk luft och så träffade jag på ett gäng som var ute och gick trick or treat. Tänkte ge dem resterna av vårt godis. Om inte ni redan käkat upp det, vill säga.
”Men åh ... kan vi inte få ha det i fred? Mamma ...” En mörkare röst, sannolikt från någon i vår ålder. Trots allt.
”Kom nu”, sa hon och gick de sista stegen ner, följde trappans skarpa krök och försvann i dunklet som var upplyst enbart av tv:ns skärm.
Ännu ett skrik fyllde huset och jag kände igen det, visste med säkerhet vilken film de tittade på: Alla helgons blodiga natt. Den från 1978. Gammal, men odödlig. Och strikt förbjuden av min mamma ...
Jag skyndade efter henne, taggad att få se lite blod. Bim var uppenbarligen lika taggad, för hon nästan armbågade sig förbi mig. När trappan svängde kastade jag en blick upp mot Matti. Han hade inte rört sig ur fläcken, såg nästan förstenad ut där han stod i skokaoset. Bara ögonens irrande avslöjade honom.
”Sisten ner är en loser”, försökte jag. Fortfarande inget. ”Men kom igen då, eller vågar du inte? Rädd för en liten skräckfilm ...”
Hans blick stannade upp, fäste sig i min. Sedan suckade han och slog ut med armarna. Jag hade vunnit!
De sista stegen tog jag i ett svep. Landade med en duns på golvet bredvid en stor, mörk och nedsutten soffa. I den satt fyra ungar. En kille och tre tjejer, Bim inräknad. Hon satt längst bort och stirrade på filmen med stora ögon och halvöppen mun. De andra tre, kvinnans barn, låg snarare än satt upp. Killen var definitivt i vår ålder, kanske äldre till och med. Dock ingen jag kände igen. Tjejerna var nog mellan åtta och tio, eller tio och tolv ... Och om det var ljuset från den gamla tjock-tv:n som spelade ett spratt var omöjligt att säga, men de såg ganska bleka och tunna ut. Beniga, med mörka ringar under ögonen. Nästan som om de led av näringsbrist.
”Ungarna har legat däckade i influensan orimligt länge”, sa kvinnan som om hon såg vad jag tänkte. Sedan lutade hon sig över soffan, nappade åt sig godisskålen – som såg sorgligt tom ut – och stannade upp alldeles invid sonens öra. Han nickade utan att se på henne, och just när hon rätade på sig fylldes källaren av ett blodisande skri.
Och ett till.
Från mig.
Knappt hann jag tystna förrän något varmt svepte runt min hals. Jag svajade till, tog ett steg tillbaka och var nära att falla över något. Det varma försvann men ersattes av ett hårt grepp om min arm.
”Vem är det nu som är rädd för skräckfilm?” Matti såg på mig med ett flin som sträckte sig från öra till öra och flåsade mig sedan i nacken med sin varma, spritluktande andedräkt.
”Du kan släppa taget nu”, sa jag och ansträngde mig för att låta lugn. Det gick så där.
”Kanske ni borde gå hem.” Kvinnan kom upp bakom mig och gav mig en hastig klapp på axeln innan hon passerade förbi. ”Godiset var tyvärr slut, men jag tror vi har lite kvar i skåpet. Av mitt förråd.” Hon blinkade med ena ögat och försvann upp. ”Så ni inte behöver gå hem tomhänta. Strax tillbaka.”
”Hon har rätt”, sa Matti och drog sig mot trappan.
Sonen vände sig halvt om i soffan.
”Vill ni inte se när hon slaktar dem ...” Orden lämnade hans mun med sådan släpig långsamhet att frågan förirrade sig någonstans på vägen. ”Det är liksom det coolaste med allt. Själva essensen av ... livet.”
Hon? hann jag tänka. Michael Myers är ju ... Ett klick och ett högt dån. Stål mot stål och en vägg som försvann. En tom soffa och ett kvävt kvidande. I vilken ordning vet jag inte, för sekunden därefter blev världen svart.
Jag vaknade av en svidande smärta i handlederna, som om de höll på att sakta gnidas av. Ett monotont mumlande blandades med ljudet av släpande steg. Eller vänta – av steg och släpande kroppar! Min kropp däribland. Nu var det inte bara handlederna som värkte. Huvudet bultade och ryggen ömmade där den dunsade emot det ojämna underlaget jag släpades över. Jag hörde Matti gny från var jag trodde var framför mig, men jag var långt ifrån säker, huvudvärken kapslade in sinnena på ett så elakt sätt.
Vi måste ta oss härifrån, tänkte jag och tvingade upp ögonen. Det gick orimligt långsamt, som om ögonlocken vore fastklistrade vid varandra, och när jag väl fick upp dem undrade jag om de fortfarande var slutna. Allt var så mörkt, nästan lika mörkt som utanför gubbens hus. Men så vande sig ögonen och jag lyckades urskilja en vägg som övergick i ett lågt, välvt tak och så en vägg till. Så lång ögat kunde nå.
En tunnel. Vi befann oss i en tunnel! Från hålet i väggen till ...” Jag avslutade aldrig tanken. Visste redan.
Ett nytt brak så högt att jag ville slå händerna för öronen fick väggarna att vibrera. Eller bara att flytta sig. Vi hade nått slutet på tunneln.
”Seså, in med dig”, sa kvinnan som tydligen var den som släpat på mig. Hennes röst verkade ha skalats av, lager för lager, tills bara orden fanns kvar. ”Du med, Kicki. Skynda er. Jag fryser.”
Hon hade rätt. Det var kallt. Isande kallt. Mest inombords. Jag försökte säga något, men upptäckte att något hårt var pressat mot min mun, förvandlade försöken till veka gnyenden.
”Så, ta på er skyddsplasten. Inga spår, glöm inte det.”
Skyddsplast ... Vad ska de göra med oss? Min kropp vaknade till liv, gjorde kopplingen före hjärnan, vred och slingrade sig för att komma loss. En spark i huvudet och allt blev suddigt, luddigt och dimmigt. En ny röst i samma stund jag såg det ensamma ljuset som verkade ha duplicerat sig där det stod och darrade i källarfönstret.
”Vilken tid det tog”, sa han. ”Jag trodde nästan att ni hade misslyckats.”
”Kära far, det är ju du som lärt mig allt jag kan, inte skulle väl jag misslyckas?”
”Och barnen ...”
”Våra barn skötte sig exemplariskt. De har ärvt vår talang.”
Han grymtade till svar. Gubben. Allfadern. Sedan föste han något stort åt sidan, en hylla av något slag. Jag blinkade ett par gånger och försökte skärpa synen. Såg hur mörkret där bakom blixtrade till under skarpa lysrör och avslöjade ett kliniskt vitt rum. Väggar, tak och golv. Allt var vitt. Allt utom inredningen, och resterna av ... någon. Blonda hårtussar, blod. Så mycket blod! Och jag som varit sugen på att se ...
Det knöt sig i magen, formade sig till en svidande spya som ville ut. Jag knep ihop ögonen, försökte glömma det som redan var klistrat vid min näthinna. Kroppsdelarna, industrirullarna av plast som låg längst in i hörnen, redan utrullade och använda. De vassa krokarna på väggarna, bänkarna med sågar, borrar och andra tillhyggen hängande vid sidorna. Och enorma, rödfläckade kar som stod utställda under varje krok.
”Vem börjar vi med?”
”Killen”, sa det yngsta barnet med en röst som sedan länge förlorat sin barnslighet.
Mattis munkavle måste ha tagits av, för han skrek, svor, bönade och grät om vartannat. Till slut var det mest utdragna skrin, så fyllda av plågor att jag knep ihop ögonen än hårdare. Ville inte se. Kunde inte se. Vågade inte se.
Och jag blundar än. Vet att det snart är min tur.
julkulan
”Vad säger du om att skita i julen i år, Ellen?” Lilly stannade mitt på trottoaren utan att bry sig om att folkmassan tvingades ut på gatan för att inte braka in i henne. Att det var årets mest hektiska shoppinghelg rörde henne än mindre. Kanske roades hon rent av åt det svärande, julstressade folket som var på jakt efter trettielvatusen klappar åt hela tjocka släkten. Med de tjocka Lovikavantarna inkilade under armhålorna och mungiporna uppdragna mot öronen såg hon på sin mamma. ”Snääälla.”
Ellen grep tag om sin dotters arm och drog henne åt sidan, bort från den värsta trängseln. Eller korvstoppningen, den som Lilly bar skuld till.
”Lägg av nu, Lilly. Du vet att jag älskar julen. Och du är bara tio, det är meningen att du också ska göra det. Och sluta kalla mig för Ellen! Jag heter mamma.”
”Ingen heter mamma.”
”Jo, för dig gör jag det! Och nog diskuterat, både den saken och julfirandet. Din mamma ska se till att ordna den bästa julen någonsin, åt dig och din bror. Så det så!” Utan att se sig om steg hon rakt ut i folkvimlet, använde armbågarna för att ta sig fram. Så var det med den julefriden.
Lilly, fortfarande fast i sin mammas hårda grepp, svor – ännu en insats för julefriden – och snubblade ofrivilligt efter.
”Ell... mamma! Ta det lugnt, jag kan gå själv!”
Ellen muttrade något ohörbart. Eller var det farbrodern med den stinkande after shaven de just mött? Skit samma, tänkte Lilly och suckade. Julen var så töntig och sååå överskattad. Bara ett jäkla kommersiellt påhitt. Minus jesus och krubban och de där vise gubbarna. Som hon ändå inte trodde på. Med andra ord: ett gammalt påhitt och ett som var hyfsat nytt. Allt för att driva människor till denna slösaktiga galenskap. Och vem förlorade på det? Jo, naturen och bankkontona!
Jag må vara tio, men en jäkligt klipsk tioåring, tänkte hon. Och förstår inte mamma det så ... Tankarna avbröts av en krossad näsa och söndertrampad fot. Förmodligen splittrad i tusen bitar likt den isbit den hunnit bli efter alla timmar på stan.
”Vad gör du!? Kan väl inte stanna så där och backa bara utan att säga till innan!”
Ellen la en hand mot Lillys kind och drog henne till sig i en kram.
”Förlåt älskling, det var inte jag som ...” Hon släppte taget om Lilly och trängde sig genom väggen av folk. ”Vänta där Lilly, jag kommer strax!”
Vänta? tänkte Lilly och sicksackade efter mellan tjocka dunjackor och färglösa rockar. När hon kom ut på andra sidan såg hon att de befann sig på gågatan mellan H&M och Lekia. Hon såg också sin mamma knäböja intill en gubbe. En stor och tjock gubbe med vitt skägg och röd luva som satt på marken och gned sig om knäet.
”Det är ingen fara”, sa han, ”bara en gammal farbror som halkat på en isfläck.” När ingen gjorde någon ansats att ge sig av fortsatte han: ”Tack för er omtanke, men jag klarar mig. Vänliga frun här hjälper mig upp.”
Vänliga frun? Lilly fnissade till när hon förstod att det var hennes mamma gubben menade. Och visst, hon var redan i färd med att lägga armen under hans och snart var han på benen igen.
Gubben nickade till tack och sa något som Lilly inte kunde höra, sedan tog han Ellens ena hand i sina båda och tryckte den ett par ögonblick för länge. Hon nickade tillbaka och slöt ögonen. När hon öppnade dem igen såg de glansiga ut, men efter ett par blinkningar var det borta. Precis som gubben. Bara hans krökta rygg skymtade i folkhavet. Eller om det var någon annans. Det hela hade gått så fort att Lilly inte riktigt lagt märke till hans utseende, förutom det där skägget och luvan.
”Så, nu åker vi hem”, sa Ellen och la armen runt Lilly.
Lilly snurrade runt och skakade på huvudet.
”Hade vi inte en jättelång lista på saker att fixa? Granen då? Och vem var det där? Verkade nästan som om du kände honom.”
Ellen blinkade med ena ögat och svarade skrattande:
”Jultomten, såg du inte det?”
”Du är så töntig!” Lilly gav sin mamma en lätt knuff i sidan och började gå. ”Men ärligt, skulle vi inte köpa gran, eller? Betyder detta att vi skiter i julen? Yay!” Hon knöt näven, vevade den ovanför huvudet och tog ett par klumpiga danssteg i trängseln som åter omslöt dem.
”Du får se när vi kommer hem”, var allt mamma sa när de trängde sig framåt. Väl framme vid bilen nästan slängde hon in de överfulla kassarna med presenter, ostar och choklad i bagageutrymmet, innan hon hoppade in bakom ratten och startade bilen. ”Bältet fastspänt?” sa hon samtidigt som hon backade och fumlade med sitt eget bälte.
”Eh ... ja. Och tack för att du började backa innan du frågade. Känns liksom tryggt.” Lilly höjde på ögonbrynen, men Ellen hade blicken fäst vid ytterbackspegeln. Tungspetsen stack som vanligt ut när hon koncentrerade sig, nästan som om hon styrde med den.
På vägen hem försjönk Ellen i en för henne ovanlig tystnad. Hon varken sjöng med i jullåtarna Lilly avskydde så, eller pratade om sillen som skulle läggas in och gröten som skulle kokas med ett par kanelstänger och, detta var tydligen det viktigaste, lite grädde och en klick smör för att rundas av ordentligt.
Fett, fett, fett, brukade Lilly tänka. Men nu saknade hon det nästan. Den glädjen hennes mamma trots allt bubblade av när hon malde på om något av julens alla måsten. Fast hon såg det förstås inte så. När Lilly tänkte på det var det med en märklig klump i halsen. Var hennes mamma inte längre lycklig? Vem var den där gubben?
Utan att bry sig om att rätta till bilen drog Ellen i handbromsen och slängde upp dörren. Snabbt rafsade hon åt sig kassarna där bak och småsprang sedan mot dörren. Knappt hann hon lägga handen på dörrhandtaget förrän den slogs upp.
Ut kikade mormor och lillebror.
”Det kom en man”, sa mormor och kliade sig i pannan. ”Han sa att vi vunnit en gran på stadslotteriet. Jag visste inte ens att vi hade en lott där. Finns det ens ett stadslotteri?”
”Inte sedan 1991”, sa mamma med en axelryckning.
”Nähä, då var det väl på tiden att vi fick hem vinsten?” Mormor övergick till att stryka sig över hakan. ”Men lite konstigt tycker jag allt att det är. Vi fick ett par lådor med kulor också. Som om våra egna inte längre skulle duga.”
”De duger, kära mor. Men lite förnyelse kan väl inte skada?” Ellen tog mormors händer i sina och tryckte dem lätt innan hon gled förbi henne in i huset.
Lilly stängde bakluckan efter Ellen och gick därefter mot huset så långsamt hon bara förmådde. Allt hade plötsligt blivit så konstigt. Först den där gubben, sedan hennes mammas pendlande humör. Från glad till låg till hyper till ... Vad skulle komma härnäst?
Hon skyndade på stegen och drog igen dörren efter sig. Att mormor var förvirrad var inget nytt. Granen var säkert en present från någon i stadskärneföreningen. Ellen var trots allt en av dem som slet hårdast för att få till alla lussetåg och julmarknader som de anordnade.
På golvet framför granen fann hon sin lillebror i färd med att öppna lådorna med kulor. De flesta såg likadana ut. Röda eller guldiga med små pärlband i samma färg. Faktiskt ganska fina, var hon tvungen att erkänna. Tyst, för sig själv.
”Åh ... akta dem!” Mamma nästan kastade sig mot golvet och tog kulorna ur lillebrors hand. ”De är ömtåliga.”
”Hur vet du det?” sa Lilly. ”Vi kom ju just.”
Ellen höll upp kulan mot julgransljusen som mormor visst redan fått på plats.
”Det ser väl vem som helst? Titta, ser du inte hur spröd den är? Delikat. Nästan genomskinlig.” Hon kom upp på fötter och hängde den på en gren i toppen. ”Vet du, du får hänga de här istället. Precis var du vill. Tre sekunder bara.” På pricken tre sekunder senare återvände hon med en gammal skokartong full av plastkulor, tåliga som studsbollar, och gav den till lillebror.
Han sken upp och började krafsa runt i kartongen efter sina favoriter. Mormor satte sig på en stol och såg på, tackade Ellen när hon, lika effektiv som alltid, serverade henne en mugg med rykande glögg. Starkvinsglögg, den som bara de vuxna fick dricka.
Med en pepparkaka i ena handen blåste hon ner i muggen och snart åkte pepparkakan samma väg. Upp och ner tills det blev pepparkaksmos i glöggen.
”Här”, sa Ellen och gav Lilly en av de sköra kulorna. ”Häng den högt upp, men var försiktig.”
”Och om jag inte vill då?” Lilly funderade ett ögonblick på vad som skulle hända om hon ”råkade” tappa kulan som mamma uppenbarligen var så rädd om. Men så ångrade hon sig. Det var ganska mysigt ändå. Kanske inte valet av musik förstås. Jingle Bells tillhörde definitivt inte hennes favoriter. Inte ens den rockiga versionen. Men det här med att vara en familj. Utan stress för en gångs skull. Hennes mamma hade inte ens brytt sig om att packa upp påsarna de kommit hem med. Inga order om att städa rummen inför jul heller. Det var nästan så man kunde tro att det var hon som halkat på isfläcken och inte gubben ...
”Du bestämmer själv”, sa Ellen utan att låta vare sig sur eller ledsen. ”Men jag tycker det är mysigt om du vill hjälpa till.”
Lilly nickade och ställde sig på tå för att hänga den guldskimrande kulan på grenen bredvid mammas.
”Okej.”
En halvtimme senare var de färdiga, sånär som på den sista kulan. Ellen drog av pappret som den låg insvept i och drog efter andan. Kulan såg inte ut som de andra. Inte alls ... När Lilly tog ett steg närmare, för att ordentligt kunna se, spärrade hon upp ögonen.
”Så ... vacker”, var allt hon fick ur sig. ”Men vad föreställer den? Färgerna, mönstren ... de verkar liksom skifta.” Hon blinkade ett par gånger, försökte skärpa blicken. Kulan såg nästan ut att leva. Så dumt! Den måste vara tillverkad av ett material som fick färgerna att flyta samman och bilda inbillade mönster av snö, skog och nissar. Ett litet skratt smög ur hennes mun. Nissar! Nu hade hon gått och blivit jultokig. Precis som sin mamma.
”Häng den du”, sa Ellen till sin mor.
”Ska jag? Men tänk om jag tappar den då?”
”Nej du, det är jag säker på att du inte gör.” Något milt for över hennes blick när mormor försiktigt tog kulan i sin darrande hand.
”Var?” sa hon, men så stelnade hon till och slöt leende ögonen. ”Jag minns ...” Leendet blev bredare, nästan flickaktigt. Och när hon öppnade ögonen avspeglades det i dem. ”Jag vet precis var den ska hänga.” Hennes fingrar darrade inte längre när hon gjorde plats nästan allra högst upp, på en gren som vätte ut mot resten av rummet.
I centrum för allt, tänkte Lilly när mormor tog ett steg tillbaka och beskådade sitt verk.
”Åh, så praktfullt!”
Natten mot lilla julafton sov Lilly oroligt. Drömmarna avlöste varandra och till slut vaknade hon av ett skratt som lät som tomtens.
Dumheter, intalade hon sig själv. Tomtens skratt? Hon gjorde en grimas rätt ut i mörkret och suckade när hon insåg att hon var för kissnödig för att det skulle gå att somna om. Dessutom var hon klarvaken. Med den fula, noppiga morgonrocken om axlarna hasade hon huttrande mot toaletten.
Efteråt hasade hon vidare mot köket för att ta ett glas vatten, fortfarande lika klarvaken. Halvvägs genom vardagsrummet stelnade hon till och vände sig mot granen. En kall kåre löpte upp mot nacken och fick huden att knottra sig. Det kändes precis som om någon tittade på henne. Utan att röra sig lät hon blicken svepa runt rummet, det var svagt upplyst av julstjärnan i fönstret. Nattstjärnan, som Ellen brukade kalla den.
Ingenting.
Eller? Något gnistrade till i granen. Lilly tog ett steg närmare och kisade för att se bättre. Kulan som mormor hängt upp gungade lätt från sida till sida och spred ett mjukt sken runt sig. Starkare och starkare lyste den.
Vad konstigt, tänkte Lilly och gick hela vägen fram, sträckte ut handen mot den och hörde det igen. Tomtens skratt.
”Hohoho!”
Hon snurrade runt, men rummet var fortfarande tomt. Kulan däremot var inte tom. Den kryllade av nissar som sprang rundor och ... nej, inte nissar, inte längre. Utan ett kök, ett varmt, ombonat kök med röda gardiner och enorma plåtar med nybakta pepparkakor och ... Lilly tog tag om kulan för att verkligen kunna se och då smärtade det till i rumpan, följt av ett dov duns. Eller om det var tvärtom?
”Tomtefar!” hörde hon någon ropa och snurrade runt bara för att falla till golvet. Ett golv som bestod av rödbruna stenplattor i varierande storlek och form. Bredvid henne stod en robust trästol med halmklädd sittdyna. Och längre bort såg hon en kraftig kvinna i röd klänning och vitt förkläde stå vid spisen och röra i något. Gröt, om hon kunde lita på sitt luktsinne.
Kvinnan vände sig om och slog sig för pannan med grötsleven ännu i näven.
”Men kära barn, varför ligger du här på kalla golvet? Seså, upp på stolen igen. Vill du ha lite gröt medan du väntar? Saftsåsen är också färdig. Eller föredrar du kanel?” Hon böjde sig ner och hjälpte Lilly tillbaka upp på stolen.
”Vän... väntar på vad?”
”På tomtefar förstås!” Kvinnan slog ut med händerna och skrattade. Att det stänkte gröt tvärs över köket verkade inte bekomma henne. ”Hör du, tomtefar! Hon är här nu, Ellens dotter. Nu får du allt parkera renarna och skynda hit!”
”Parkera ... renarna?” Lilly klippte med ögonen och såg från kvinnan till grötskålen som sattes ner framför henne, rykande het och ljuvligt doftande. Sedan kikade hon mot den rejäla trädörren i andra ändan av köket. ”Exakt var är jag egentligen? Och hur kom jag hit? Det måste vara en dröm. Ännu en skruvad dröm ...”
”Du är på Nordpolen, hos Jultomten och mig, Tomtemor. Och våra nissar, men de är fullt upptagna med att färdigställa och packa julklappar. Det är ju snart jul. Imorgon för en del, och övermorgon för andra.”
”Men hur ...?”
”Genom kulan förstås! Det var dags nu. Har du inte hört hur den kallat på dig hela natten?”
Lilly blinkade igen. Tänkte på de konstiga drömmarna. Då flög dörren upp och in klev ... Hon hasade bak i stolen, satte sig upprätt och gnuggade ögonen.
”Du?” sa hon och skakade på huvudet. ”Det var ju du som halkade på den där isfläcken!”
”Minsann. Jultomten i egen hög person”, sa han och brast ut i skratt. ”Jag måste be om ursäkt för att jag lurade er så där. Ja, inte din mamma förstås, men dig och alla andra. Jag brukar inte synas bland allmänheten annat än på julafton. Men ibland är det nödvändigt.”
”Seså, ät din gröt nu innan den blir kall”, manade Tomtemor.
”Kall?” Jultomten skrattade igen och klappade Tomtemor på kinden. ”Din gröt blir minsann inte kall i första taget. Jag tar gärna en skål själv, tack”, sa han och slevade upp en väl tilltagen portion som han toppade med både kanel och saftsås. Därefter satte han sig mittemot Lilly och blåste på gröten innan han tog en tugga.
Tomtemor fortsatte röra i gröten medan Jultomten, efter ännu ett par tuggor, harklade sig:
”Jo, jag har förstått att du inte tror på mig längre. Kan ju hända även den bästa. Men nu är det så att du är speciell. Precis som din mamma.”
”Speciell? Hur då menar du?” Lilly blåste lite på gröten och tog en tugga. Hon hade tänkt låta bli, men frestelsen blev för stor. Julgröt var egentligen inget hon brukade tycka så värst mycket om, men denna gröt smakade något alldeles extra. Faktum var att den smakade precis som den hennes mammas gjorde. Hon rynkade pannan. Hur gick det ens ihop?
”En klick smör och lite grädde, för att runda av allting”, sa Jultomten som om han läst hennes tankar. ”Din mamma fick receptet av Tomtemor, hon.”
Lilly tog ännu en tugga, tillät sig att njuta – det här var ju trots allt bara en dröm, det måste det vara.
”Nej, vännen. Det är ingen dröm.” Tomtemor placerade ett fat med nybakta lussekatter mitt på bordet. ”App-app, de behöver svalna först”, sa hon och smällde till Jultomtens halvlyfta hand med grytlappen.
”Hrm, Tomtemor har rätt. Om båda.” Jultomten klappade sin mage och lutade sig tillbaka. ”Dessutom kanske jag ska hålla igen lite, så jag får plats i skorstenarna.”
Lilly höjde på ögonbrynen.
”Det där är väl bara trams ändå?”
”Ja, det är det faktiskt. Eller, är det?” Han slevade i sig de sista tuggorna och reste sig upp. ”Du får väl se. Men nu tänkte jag visa dig runt, efter det ska du få veta varför du är här.”
Med händerna stödda mot bordet hävde sig Lilly sakta upp.
”Varför är jag här? Kan du inte bara säga det? Fast det kan du förstås inte, för detta är ju en dröm, och i drömmar får man aldrig några svar. Se själva!” Hon höll fram armen, kavlade upp morgonrocksärmen och nöp sig sedan hårt i skinnet. Fan också, tänkte hon när det sved till. ”Okej, men det bevisar inget.”
”Din mamma var precis lika svårövertalad när det var dags för henne att ta över uppdraget från sin mor. Din mormor.” Han skrattade så att skägget guppade. ”Men det är viktigt att du tror, annars kommer mitt uppdrag att misslyckas i din del av världen, ser du.”
Lilly visste inte vad hon skulle säga, så hon nöjde sig med att nicka och följa Jultomten ut genom den tunga trädörren. Efter att ha pulsat i djup snö ett tiotal meter nådde de runt ett krön och synen som mötte dem fick Lilly att dra efter andan.
”Skoja ...”
”Och detta är bara den ena verkstaden.” Jultomten svepte med handen runt sig. ”Till höger ligger den största, där all elektronik byggs och packas. Till vänster har du dock- och figurverkstaden och ännu lite längre bort ligger det allra bästa.” Istället för att berätta log han finurligt.
”Är det meningen att jag ska gissa?”
”Om du vill. Annars kan du lyssna. Sch ...” Han satte ett finger mot läpparna och kupade den andra handen bakom örat.
”Jag hör inge...” Lilly tystnade och lutade huvudet bakåt, stirrade sedan rakt upp i luften. Och nöp sig igen. Grimaserade åt smärtan.
”Visst är de magnifika!” Utan att vänta på hennes svar klappade han två gånger i händerna och gick dem till mötes. Renarna.
”Var är släden?” var allt Lilly fick ur sig.
”I stallet, redo att packas”, sa han, ”men de brukar flyga utan den. Det är bara inför och på själva julafton den används.” Varsamt kliade han en av renarna bakom örat och sa något på ett språk som Lilly inte kände igen. ”Men nu måste vi skynda oss, tiden håller visst på att rinna ifrån oss. Och du står i bara strumplästen och morgonrock. Nej, det här duger inte. Kom!”
De skyndade mot den närmaste verkstaden. Värmen som tog emot dem när portarna slogs upp var välkommen. I varje hörn sprakade en brasa och i mitten, längs långa bord som löpte tvärs över det trasmatteklädda golvet, stod nissar i röda och gröna luvor och sjöng medan de arbetade. Spel av olika slag höll på att packas in i färgglada papper med matchande snören. Listor prickades av och glitter ströddes över varje paket innan det lastades i en stor säck. Precis som i en Disneyfilm, tänkte Lilly och undrade varför hon inte ville kräkas. Inte ens himla med ögonen eller säga något spydigt, kände hon för.
”Nåväl, då är vi färdiga här. En snabb titt bara för att du skulle få se hur vi har det. Du är välkommen närhelst du vill, i lugnare tider.”
Lilly nickade, väntade sig en fortsättning. Men så höll han istället fram sin hand. När han öppnade den glittrade en nyckel till i skenet från brasorna.
”En nyckel?” sa hon.
”Just precis, och inte vilken nyckel som helst. Din mammas nyckel.”
”Mammas? Men ... varför har du den, om den nu är hennes?”
”Den var hennes, nu är den din.”
”Okej, och vad ska jag med den till?” Lilly skrynklade ihop ansiktet i en grimas.
”Du behöver den när du ska låsa tiden i din tidszon. Det finns tjugofyra stycken och du är härmed ansvarig för din zon. På min signal”, Jultomten pekade mot sin tinning, ”låser du tiden i vilken dörr som helst där du befinner dig. Sedan, när jag är färdig, låser du upp den igen. Då tar personen i nästa tidszon vid.”
Grimasen övergick i ett par uppblåsta kinder och en lång utandning.
”Och detta för att ...?”
”För att jag ska hinna dela ut alla julklappar, förstås!”
”Rimligt ändå”, mumlade Lilly för sig själv när han la nyckeln i hennes hand och försiktigt vek fingrarna över den.
”På min signal”, sa han och därefter blev världen dimmig. Suddig rent av.
Lilly blinkade och försökte återfå synen. Men dimman ersattes av mörker. Ett mörker som lystes upp av en ensam stjärna.
Nattstjärnan! Hon var hemma igen.
Så dumt, det var bara en dröm ändå, tänkte hon med en märklig klump i magen. Gå i sömnen var inget hon någonsin gjort förut, men någon gång skulle väl vara den första? Eller? Hon sänkte blicken mot handen som fortfarande var knuten. Det kändes som om något låg i den. Något hårt.
Istället för att öppna den tittade hon upp mot granen, sökte efter den speciella kulan. Ville se om den verkligen var så speciell. Men hur hon än letade så var den inte där. Inte heller fanns det några glasskärvor på golvet, och den hade inte rullat under soffan.
Med ett sugande känsla i magen gick hon bort till köksbordet och satte sig, la handen mot bordet och slöt ögonen. Räknade till tre. Sedan öppnade hon handen och ögonen samtidigt.
Nyckeln!
Den glimmade till och blev sedan mörk, men den låg där. I hennes hand. Nyckeln som Jultomten gett henne tillsammans med uppdraget.
Och kvar i munnen låg smaken av den godaste risgrynsgröt hon någonsin ätit.
Det bankade hårt på dörren.
”Tomten!” tjöt lillebror och slängde sig ut i farstun, tryckte ner dörrhandtaget och öppnade för Jultomten.
”Hohoho, finns det några snälla barn här?” sa han och blinkade mot Lilly. Hon blinkade tillbaka, kunde bara inte låta bli. Sedan vände hon sig mot sin mamma som stod med armarna i kors och en djup rynka mellan ögonbrynen.
Lilly smög upp bredvid henne.
”Känner du inte igen honom?” sa hon.
”Nilsson? Nej, han måste ha bett en av sina gäster. Fast jag trodde de alla var yngre.” Hennes blick smalnade, men så ryckte hon på axlarna. ”Fast vad vet jag?”
”Eller så är det den riktiga tomten? Du har ju alltid sagt att du tror på honom.”
”Har jag? Haha, jovisst, när jag var sju kanske.”
”Men jag tror”, sa Lilly och tog sin mammas hand i sin. Nyckeln hängde i en lång silverkedja runt hennes hals, väl dold under klänningen. Hon kunde känna hur den glimmade, visste att den skulle göra det tills hennes uppdrag var över.
För det här året.